Balansen mellan kvalitet och glädje

Är fascinerad över det direkta sambandet mellan ett lags tier och dess underhållningsvärde. Ju lägre ned på skalan desto underbarare och mysigare är laget. Man bubblar ju av glädje över att låta förvirrade ogres använda sina medspelare som boll, medan man dör lite inombords av att bara titta på en Wardancer eller Gutter runner som gör tusen TDs.

Hemligheten är att hitta någon sorts balans i det här. Fullt möjligt att man kan nå ett speltekniskt Nirvana om man spelar ett törstigt vampyrlag med väldigt få rerolls? Mixen av effektivitet och misär sammanfattar ju hela den mänskliga upplevelsen.

Eller så är det bara lättare att gömma sin egen tafflighet bakom en fumlad bomb eller en pumpwagon som behöver åka in på tusenmilaservice. Självbedräglighet är alltid sexigt.

mvh

Killen som för ett ögonblick övervägde att köpa ett Wood elf-lag, men vars hjärta egentligen brinner för goblins och annat knytt snubblar på sina egna skosnören.

Comments

Sign In or Register to comment.